Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1/2006

Maria Magdalena - äntligen apostel?

Malena Björkgren

Illustration till artikel i Ad Lucem 1/2006

Scenen ligger ännu mörk i ungdomsföreningens lokal. Stämningen är tät. Hit in når inte diskussions­vågorna som gått så höga; debattartiklar, e-postbrev och insändare. Majoriteten som yttrar sig har inte sett monologen. Men vem brukar det hindra? Att tycka och insinuera, visa med höjd hand. Eller varna med oro
i rösten.

Monologen Maria Magdalena väcker känslor. Känslor i oss. Fastän vi varken sett eller hört. I bästa fall bara läst. Ett manus, en hemsida, en bibeltext. Reaktionerna verkar säga mer om dem som yttrar
dem än om själva monologen.

Nu sitter vi ändå här. I väntan på ett riktigt möte.
Vem är du Maria Magdalena?
Hur ser din berättelse ut?

”Jag var besatt av sju demoner
men så såg jag Honom
hörde Honom tala.
Och jag blev
helad
botad
fri.
Det är detta jag vill berätta för er.
Jag var besatt av sju demoner…”

Så både börjar Margareta Skantzes monolog och passionsdrama Maria Magdalena – den första aposteln. Skantze berättar om bakgrunden till monologen: ”Första gången uppfördes den i min hemstad Karlskrona år 1996 under en ’Kvinnor-kan-mässa’. Visst var det speciellt att lyfta fram Maria Magdalena i det offentliga rummet, men det väckte inte samma känslor som det verkar ha gjort i Svenskfinland”.
Skantzes intresse för Maria Magdalena hade dock väckts långt tidigare: ”Jag var fascinerad av Maria Magdalena redan som barn. Hon hade ett så vackert namn! Senare fascinerades jag av kyrkokonstens bilder av Maria Magdalena. De förmedlade känslor.”

En som inte passade in?
De historiska källorna säger inte mycket om Maria Magdalena. Om hennes bakgrund får vi genom bibeltexterna inte veta mycket mera än att hon var hemma från fiskestaden Magdala vid Gennesarets sjö och att hon varit besatt av sju demoner tills Jesus helade henne. Vad står dessa demoner för? Vi kan bara gissa. Skantzes tolkning verkar vara att Maria Magdalena inte passade in i samhället i Magdala. ”Vackra Maria lever inte som andra kvinnor… Vackra Maria är fri fri fri. Hon tar för sig av livet. Vackra Maria dansar natten lång.” Det ligger något förtvivlat över Marias dans. Demonerna verkar närmast sprungna ur ett utanförskap. En tillvaro där livsutrymmet krymper. Där luften i Magdala blir för tjock att andas. För Maria. För en kvinna.
Vi är bara inne i scen ett och Maria Magdalena möter mig redan. Jag känner igen känslan av uppsatta ramar. Där det skulle gälla att passa in. Kvinnoramen är en.
Den kan strama och kväva. Kanske göra en galen. Tvåtusen år har gått sedan Maria dansade i Magdala. Är luften fortfarande för tjock för kvinnor som tar för sig, som bejakar liv, som står på sig, som sätter gränser, som bryter mönster? Vilken Jesus räddar mig om jag går utanför ramen? Eller är jag redan fri?

Den prostituerade
Ofta har Maria Magdalena framställts som den prostituerade. Den här bilden var speciellt stark på medeltiden, berättar Skantze. ”Då ansågs Maria Magdalena vara ett stort helgon och det finns t.ex. konstverk där munkar håller i hennes kjolfåll. Hon var också de prostituerades skyddshelgon. En förebild som förmedlade möjligheter: Även den människa som har upplevt den yttersta förnedringen kan få uppleva den största upprättelsen.”
Enligt Skantze försvann mycket som var betydelsefullt för kvinnor i och med reformationen. ”Klostren upphörde, Jesu mor Marias betydelse avtog. Kvinnorna förlorade många förebilder att spegla sig i och relatera till. Rollen som kvarstod för kvinnan var den av hustrun. Även Maria Magdalena försvann och det var först på 1800-talet hon återkom i konsten. Men 1800-talet tycktes ha glömt Maria Magdalenas resning. I stället förblev hon den prostituerade.”
Den här bilden har levt kvar inom film och litteratur även under det senaste århundradet. Jesus Christ Superstar. Marianne Fredrikssons roman Enligt Maria Magdalena m.fl. Ändå finns det inga historiska källor som kan bekräfta bilden. Många forskare förklarar den med att man blandat ihop den med berättelsen om synderskan i fariséns hus. Berättelsen om hur denna kvinna (utan namn) smörjer Jesu fötter finns i Lukas 7 just före det åttonde kapitlet tar vid och Maria Magdalena omtalas, vilket skulle kunna förklara sammanblandningen.
Det kroppsliga

”Jag älskar Honom. Han älskar mig.
Vi är man och kvinna. Han vilar med huvudet mot mitt bröst i nattens mörker… Och jag drömmer om att en gång få bära Hans barn.”

Det är framför allt dessa rader ur monologen som fått insändarsidorna att hetta till. Skantze berättar att hon nog kände en vånda när hon skrev detta. ”Fick man skriva så? Samtidigt hade det känts förljuget att inte ta med den här aspekten, trots att jag förstår att den kan bli en stötesten för vissa. Men just denna längtan var en del av Maria Magdalenas stora kärlek, en del av drömmen och på samma gång hennes tragik. Att allt mera inse att hon inte kunde få ha den man hon älskade för sig själv utan att hans uppdrag var ett annat.” Skantze tror att de starka reaktionerna delvis kan förklaras med att en skarp skiljelinje mellan kropp och själ ännu lever kvar.
Själv står jag förvirrad inför kritiken. Andas den inte kroppsfientlighet och rädslor? Är det så konstigt om en kvinna kände något för Jesus? Och är det mer konstigt eller direkt syndigt om han skulle ha haft erotiska känslor för en kvinna… (det andra könet vågar vi knappt tänka på). Farliga, farliga tankar. ”Blanda inte ihop Jesus med…” Det verkar som om vi hellre håller fast vid en asexualiserad bild av Jesus. Och vi skyndar förbi frågan om Jesu sanna mänsklighet: Visst, annars var han fullt människa, men i den här aspekten… Skantze berättar att för henne betyder en mänsklig Jesusbild bara att hans gudomlighet blir större.
Mina tankar går till passionerad brudmystik. Innerliga och trånande ord. Djupa bönesuckar. Åh, Jesus. Märker vi det inte? Det kroppsliga och intima har funnits där förr. Hemma i bokhyllan hittar jag en bön av Tomas a Kempis (1380–1471). ”O du min allra käraste brudgum, Jesus Kristus, du renaste älskare…” För att inte tala om Bibelns kroppslighet: Höga Visan, heliga kyssar, fötter som tvättas, nattvardens ”Kristi kropp och blod”. Långt senare, i början av 1990-talet frågar författaren Ylva Eggehorn så här: ”Men om jag inte kopplar ihop min sexualitet med min gudsrelation, vad ska jag då koppla ihop den med?” Vågar jag likt Eggehorn tänka att även min kropp är älskad av Gud? ”Inte svalt och ljumt och välvilligt, utan passionerat. Ömt, med brinnande lidelse…”

Den första aposteln
Skantze talar om att hon i sitt författarskap vill försöka ge historiska kvinnor röster. Men den historiska Maria Magdalena, var hon egentligen så betydelsefull? ”Hade hon inte stått där vid korset hade det kanske inte blivit någon kristendom. Maria Magdalena var den som var trofast ända till slutet, säger Skantze.” Det här får mig att tänka på att det i debatten kring monologen har framhållits att Maria Magdalena inte var någon apostel. Ändå är det inget nytt påhitt att kalla Maria Magdalena för apostel. Redan på 1100-talet kallade cisterciensern Bernhard Clairvaux Maria Magdalena för ”apostlarnas apostel”. Och att hävda att det är ett stort anspråk att kalla Maria Magdalena för apostel – är det det? Om vi får tro evangelierna var Maria Magdalena den som först möter den uppståndne Jesus och får uppdraget att gå och berätta för de andra lärjungarna vad hon sett. Vilket apostlakriterium är det som fattas?

Malena Björkgren
teologie magister

Tillbaka
© Ad Lucem