Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Artikel i Ad Lucem 1/2004

Vart tog oskulden vägen?

Axel Carlberg OP

Illustration till artikel i Ad Lucem 1/2004

Vart tog oskulden vägen? Det är en fråga som samhälls- och beteendevetare, politiker och den stora allmänheten försöker besvara i Sverige just nu.

Folkhemmet har tagit stryk på senare tid genom politikermord, genom urholkningen av välfärdssamhället och genom vad många uppfattar som en tilltagande brist på solidaritet människor emellan. Skandalerna i slutet av förra året var droppen som kom bägaren att rinna över. Tidningarna avslöjade att högt uppsatta chefer inom försäkringsbolaget Skandia hade lyckat att roffa åt sig inte mindre än 3,1 miljarder kronor i form av fallskärmsavtal och ext­ra bonus.
Den offentliga sektorn, visade sig, hade egna lik i garderoben. Självaste Systembolaget – alltså den folkhems­institution som ansvarar för att sälja sprit i måttliga mängder för att därigenom upprätthålla sedligheten i Sverige – drabbades av egen skandal. Inte ett ringa antal regions- och butikschefer hade mutats av vin- och spritproducenter med pengar, hästar och lyxresor till exklusiva badorter. I gengäld skulle dessa chefer beställa och uppställa vännernas varor på fördelaktiga platser i butikerna.
Alla dessa bevis på mänsklig svag­het inspirerade till skämt och mycken skadeglädje i svenska hjärtan. Men det gav också anledning till en mer seriös reflektion över vad som menas med synd i dag. Dagstidningen Svenska Dagbladet, till exempel, tog tjuren vid hornen och lät publicera i slutet av år 2003 en artikelserie om de sju dödssynderna. Kontentan av artikelserien är att dödssynderna inte är så syndiga eller dödliga som man tidigare trott. 1) Högmodet (superbia) är helt enkelt framgångens värsta fiende. Vill man vara framgångsrik gäller det att inte ta segern i förskott, precis som den svens­ka simmaren Lars Frölander gjorde när han vann 100-meter fjäril i OS 2000. Australienarna förlorade därför att de var högmodiga. 2) Likgil­tigheten eller lättja (acedia), enligt artikelserien, är egentligen en sund reaktion mot den överdrivna aktivism och det sociala engagemang som präglade 60- och 70-talet. 3) Avundsjukan (invidia) är det naturliga resultatet av nutidens jämställdhetssträvan och föränd­rade könsroller som rubbar tidigare hierarkiska strukturer. Den kommer inte att försvinna förrän olikheter utplånas totalt. 4) Vrede (ira) kan vara destruktiv om den går för långt men den kan lika gärna vara en källa till positiv energi, en drivkraft till föränd­ring. 5) Frosseri (gula) är en ätstör­ning orsakad av omåttlig stimulans av det feta och söta. Den kan stävjas genom att staten höjer skatten på sötsaker. 6) Otrohet eller vällust (luxuria) kan inte längre betraktas som en dödssynd, förklarar en etnolog, men väl ett hot mot parförhållandet eller tvåsamheten. Samtidigt, säger sexo­loger och andra samlevnadsexperter, kan man knappast ha redovisnings­plikt för engångshändelser. Trots att trohet och tvåsamhet uppfattas som bra livsformer verkar många ha en längtan att då och då fly bort från detta, och friheten är ju i grunden något positiv. Men 7) girigheten (avaritia), som orsakade Skandieaktiens ras till så många aktiesparares förtret, ska den inte heller betraktas som en riktig gammaldags synd? Nja, i övergången från ett kollektivt till ett mer individualistiskt samhällssystem är det naturligt att girigheten frodas eftersom rädsla är dess starkaste drivkraft. Rädslan föder nämligen behovet av kontroll. I en sådan situation utlöses habegäret. Men girigheten kan också vara ett tecken på en störning i individens psykologiska utveckling. Har inte barnet fått tillräcklig bekräftelse vid unga år riskerar han eller hon att fastna i självbespegling. Barnets inre tomhet får aldrig nog. Den måste hela tiden fyllas med substitut.
Om vi antar att den här artikelserien någorlunda är representativ för tidsandan kan man bara konstatera att det nya moraliska paradigmet präglas av beteendevetenskaperna. Det är etno­loger, och framför allt psykologer, som äger tolkningsföreträde. Teologer, filosofer och andra humanister göre sig icke besvär. Här gäller det att förklara vissa beteenden, inte att spekulera och framför allt inte att skuldbelägga. Redaktören för Idagsidan, som publicerade artiklarna, försäkrade läsarna i förväg att artiklarna kunde läsas i lugn och ro: ”Vi går inte in på botgöring i våra artiklar” skriver hon (SvD 2003-12-22). Och om någon, mot förmodan, ändå skulle känna sig illa berörd, träder psykologen Örjan Sundin på Stressmottagningen i Uppsala fram för att ge oss vad man i katolska kyrkan kallar en kollektiv avlösning. Han säger: ”Många människor har väldigt irrationella föreställningar om vad man ’måste’ och ’borde’. Det enda vi verkligen måste här i livet är just att dö. Sen finns det mer eller mindre heta prioriteringar, men när människor väl inser att ’måste’ och ’borde’ egentligen handlar om att de ’vill’, då blir det lättare att ha överseende med att det inte alltid blir som vi tänkt oss.” (SvD 2003-12-23).
Det vore dumt att dra alltför höga växlar på Svenska Dagbladets artikelserie men nog ser jag en klar tendens i dag att betrakta människan, åtminstone teoretiskt, som en varelse utlämnad åt sina yttre och inre impulser, oförmögen till självständig, moralisk handling. Och det är paradoxallt att samtidigt som man i dag betonar vikten av självbestämmande och autonomi – det vill säga principen som betonar vikten att var och en ska få bestämma för sig själv – tvekar man alltså över människans faktiska förmåga att göra det rätta och att utvecklas moraliskt. Av människan, tycks man säga, kan man inte kräva mer än att hon håller sig inom lagens ram. För övrigt står hon där handfallen och ovetande om vad som är rätt och fel. Det finns inget ”måste” och ”borde” enligt psykologen Örjan Sundin. Vart har samvetet tagit vägen?
Den kristna traditionen
Om det inte finns ett samvete kan det inte heller finnas någon synd. Kristendomen, däremot, har bevarat både samvetet och synden med medföljande begreppsapparat.
Problemet är dock att ordet synd, förståeligt nog, fortfarande väcker nästan uteslutande negativa känslor. Det förknippas med dubbelmoral, hyckleri, skenhelighet, dåligt samvete, och allsköns religiös vidskepelse. Det för också tankarna till den mora­liska förmynderi som den kristna kyrka utövat över själarna under århund­raden, ofta på bekostnad av människors personliga integritet. Någon har kallat synden ”den bästa affärsidén i historien.” Genom att först skuldbelägga människor och samtidigt peka på en långdragen väg tillbaka till den ursprungliga oskulden, har kyrkan berikat sig genom mässoffer, avlat eller predikningar med stark svaveldoft. I Sverige plågas människor fortfarande av Olaus Petris synda­bekännelse: ”Jag fattig, syndig människa, som, med synd född, jämväl sedan i alla mina lifsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig … och vet mig fördenskull vara värd en evig fördömelse, om du skulle så döma mig som din rättvisa kräver och mina synder hafva förtjänt.” Det ska gå hem ordentligt att människan är en förfärlig varelse, lika moralisk handfallen och arm som våra kära skandiachefer. Endast Guds nåd kan frälsa.
Ett sätt att lösa kristendomens stora PR-problem är förstås att avskaffa ordet synd och hela dess föreställningsvärld. Detta har man gjort med viss framgång i Sverige. Till exempel får svenska medborgare inte dömas till evig förtappelse av Vår Herre eftersom landets riksdag, genom en högtidig omröstning, avskaffade helvetet redan 1911.
I dag gör också präster, biskopar och andra kristna predikanter tappra försök, trots bibelns vittnesbörd, att undvika all prat om obehagliga ting från predikstolen. I hart när alla nutida predikningar inbjuds vi istället möjligheten ”att bejaka oss själva”, ”att känna efter vad som känns rätt”, ”att inte döma oss själva”. De moraliska krav är minimala eller rentav obefintliga. Det nya evangeliet är förståelse, ärlighet, godhet och tolerans mot sig själv och andra. Men även nere i kontinenten, i traditionellt katolska länder, har biktstolar förvandlats till städskrubbar av präster som blivit trötta på sina egna och andras synder, och som predikar ett hurtigare och kravlösare budskap rentvått från synd, skuld och skam. Kyrkan vill framstå som mer modern, mer älskvärd och populär. Den vill inte längre plåga människor, gudske­lov.
Min personliga erfarenhet, både som botfärdige syndare och som präst, har dock lärt mig att folk, utan kyrkans hjälp, har inga som helst problem att hitta nya plågoandar och vill därför mycket gärna komma tillbaka till biktstolen, trots att den ofta förvandlats till en städskrubb. Det finns också en djup symbolik i detta med städ­skrubben, tycker jag.

I resten av detta anförande vill jag berätta för er hur jag, både som teolog men framför allt som själasörjare, ser förhållandet mellan synd, skuld och skam. Jag har, som de flesta av mina prästerliga kollegor, fått lite utbildning i psykologi; tillräckligt för att hysa stor respekt för ämnet och för att förstå att min roll som präst inte är psykologens, även om det naturligtvis finns många beröringspunkter. Både psykologen och prästen är ju själens terapeuter. Den avgörande skillnaden, som jag ser den, är att psykoterapeuten hjälper konfidenten att växa i självinsikt genom att framför allt fokusera på barndomsupplevelser. I den här processen är det konfidenten som läker sig själv genom att vinna insikt i vad som verkligen skett i uppväxten, genom att få en hälsosam distans till de traumatiska upplever som plågat honom eller henne. Prästen är inte utrustad att hantera möjliga psykoser som kan uppstå i samband med sådana berättelser. Hans roll är snarare att fokusera på konfidentens nuvarande förhållande till sig själv, till andra och till Gud. Och det är just i hans eller hennes förhållande till en Gud som för lag och ordning som det kan finnas själsliga sår som måste läkas. Det är i upptäckten av att Gud, som alltid står för auktoritet, lag och ordning, också rymmer godhet, barmhärtighet och förlåtelse, som konfidenten kan gå vidare i livet, försonad med sig själv, med andra, och inte minst med Gud.
Skam som tystnad
Men vägen dit kan vara lång. Det som kan motivera att en person tar kontakt med en präst är en gnagande skamkänsla. Oftast är konfidenten inte ens medveten om att det rör sig om skam. Det kan röra sig om obehagliga eller diffusa känslor som uppstår ibland, speciellt när man träffar andra människor. Man vill inte prata, man drar sig tillbaka, man känner sig utsatt. I den här situationen, när konfidenten kommer till prästen, är han eller hon oerhört sårbar, sluten i sig själv, knappast kontaktbar. Ofta kan prästen bara sitta där tillsammans med honom eller henne, i tystnad. Någonting har hänt, men ännu finns det inte ord som kan beskriva det.
Skam är ett tillstånd som orsakas, enligt min mening, av en störning i relationen med andra. Man känner sig underlägsen, dömd, rädd. Andras blickar framstår som hotande. Därför vill man hålla sig undan. Skam behöver dock inte vara kopplad till skuld, och än mindre till synd. Ett offer för övergrepp kan känna fruktansvärda skamkänslor trots att han eller hon är helt oskyldig. Job, den rättfärdige och olycklige mannen som prövades av Gud nästan utöver sin förmåga, ropar: ”Om jag är skyldig – ve mig! Och är jag oskyldig går jag ändå inte fri utan mättas av skam och elände.” (Job 10:15) Job kan känna skam trots att han är oskyldig.
Inför en person som känner skam är det därför viktigt, enligt min erfarenhet, att inte med detsamma börja att tala om Guds förlåtelse. Då kan konfidenten tro, att han eller hon är skyldig till något som måste förlåtas. Dessutom krävs det, enligt katolska kyrkans tro, att det föreligger en objektivt ond hand­ling, det vill säga en synd, en bekännelse av synden samt ånger för att få förlåtelse i sakramental mening. Men i det här fallet föreligger inget sådant. Ren skam kan läkas bara genom insikten att man antingen är oskyldig, och har därför ingenting att skämmas för, eller genom någon form av erkännande att man själv har förorsakat störningen i relationen.
Berättelsen om syndafallet är betecknande. Skammen uppstår när den intima relationen mellan människan och Gud störs. ”Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna. De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.” (1 Mos 3:7-8). Ännu finns det ingen syndamedvetenhet, än mindre ånger hos Adam och Eva. Det är först genom Guds tilltal som de blir medvetna om vad de har gjort. Och Gud anklagar inte med detsamma. Han ställer enkla frågor: ”Var är du?”, och senare ”Vem har talat om för dig att du är naken?”
I en själavårdssituation där konfidenten inte kan klä sina känslor med ord är det viktigt, anser jag, att vänta in honom eller henne. När man vunnit förtroende, dvs. när prästen som symboliskt representerar Gud inte framstår som fördömande, utan som en bekymrad fader eller moder, som kan man ställa frågan: ”Var är du i ditt liv just nu?”, ”varför gömmer du dig?” ”Berätta lite om dig själv!” Att många personer föreställer sig Gud som fördömande i sin första dialog med Adam är förstås religionspsykologiskt intressant men inte något som är belagt i bibeln. I den här etappen av själavården måste prästen framstå som en god, undrande, bekymrad fader eller moder roll som hjälper konfidenten att se sig själv i rätt dager; att justera självförståelsens spegel i sanningens ljus. För syndaren är därför skammen bara den första etappen i en längre process. För den skamlöse, däremot, finns det mycket lite hopp.
Skuld – medvetandegörandet i ord
Skuldkänslan, liksom skammen, är relationsbetonad men betecknar en högre grad av moralisk medvetenhet. Här har känslan iklätts ett språk, den kan uttryckas med ord. Den som känner skuld reagerar inte negativt på and­ras tysta blickar utan att veta varför. Den som känner skuld vet vad som har inträffat, nämligen brottet mot en tyd­lig befallning eller ett bud. Man står i skuld till någon. Adam och Eva känner skuld först när de blir medvetna om att de brutit mot budet att inte äta av kunskapens träd. Det är när Eva kan svara på Guds fråga, ”Vad är det du har gjort” (1Mos 3:13) som hon känner skuld. Skulden förutsätter alltså medvetenheten om att det finns en lag som säger : ”Du skall inte dräpa. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla.” Det är mot detta mycket klara tilltal om bud och förbud som den skuldtyngda människan förhåller sig. Orsaken till osämjan som har uppstått är identifierad.
I mitt möte med människor i enskild själavård eller i biktstolen tar jag skuldkänslor på stort allvar. De kan, enligt min mening, vara början till ett moraliskt uppvaknande. Den som känner skuld har ett samvete som man kan utgå ifrån och jobba med. Och sannolikt finns det också fog för dessa känslor. Konfidenten har gjort något som han eller hon ångrar. I mötet med själasörjaren är det inte tal om språklig tafatthet, utan snarare tvärt­om. Eftersom konfidenten förhåller sig aktivt till en vilja som formulerats i ord kan den skuldtyngde oftast prata länge och bra.
Inte sällan är skuldtyngda perso­ner mycket talföra. De kan mycket väl börja med att genast berätta var skon klämmer, och t.o.m. bekänna sin synd. Men efter dessa upplysningar övergår konfidenten ofta till att prata om det ansvar som alla andra människor i sin omgivning bär för det som har inträffat: föräldrar, barn, vänner, grannar. Det tycks som om alla människor har ett ansvar för konfidentens olyckliga tillstånd utom just konfiden­ten själv. För prästen är det naturligtvis en plåga att lyssna till sådant prat. Men taktiken har en mening. Genom att avleda bekännelsen och prata om andra snarare än om sig själv vill konfidenten köpslå med biktfadern. Det finns förmildrande omständigheter, vill han säga: ”döm mig inte så hårt!” Precis som Abraham köpslog med Gud för att rädda Sodom i 1 Moseboken 18 genom att använda all sin semitiska charm och sitt affärssinne, vill konfidenten övertyga prästen att det trots allt finns lite gott kvar som kan räddas.
Här befinner vi oss ännu inte i en försoningsfas eller i en omvändelseprocess utan snarare i en rättegång där rättvisa måste skipas. Konfidenten har erkänt dådet men känner sig fortfarande anklagad av prästen som re­presenterar Gud. Han har erkänt dådet och nu kämpar för sitt liv, i hopp om att bli benådad. Visserligen har han gjort något dumt som han har erkänt, och egentligen förväntar han sig ett straff. Men trots allt vill han ändå komma undan med hedern i behåll. För en präst som utövar förso­ningens ämbete och som mycket gärna vill framstå som god och barmhärtig ligger det mycket nära till hands att på det psykologiska planet kapitulera för konfidenten. Han är frestad att säga ”ok, det är inte så farligt. Du är förlåten, gå i frid.” Jag har själv, som konfident, använt samma avledningstaktik med viss framgång med mina egna biktfäder. Men jag är tacksam mot en biktfader som en gång, med glimten i ögat sa till mig, ”och nu ska vi prata om den värsta personen av de alla; nämligen dig!” Genom att hjälpa mig att vända fokusen av mina ansträngningar från rädslan att bli dömd till att ta mig själv på allvar, hjälpte den här gode biktfadern mig att komma lite längre i min andliga väg.
Uppgörelsen med skulden
Även om jag tidigare visat hur man i det avkristnade Sverige pratar om dödssynder, är begreppet synd väsentligen religiöst i karaktär. Psaltarpsalmen 51 uttrycker det mycket tydligt. ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat, jag har gjort det som är ont i dina ögon. Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du faller är rättvis.” Att bekänna sin synder, dvs. att erkänna tankar och ord, gärningar och underlåtelser som strider mot Guds vilja, är ett sätt att göra upp med sina skulder. Synden är alltså upp­görelsen med skulden. I och med att den enskilda människan, enligt tidigare erfarenhet, inte tycks kunna undgå att ständigt göra moraliska fadäser kan hon omöjligen bli kvitt sina skulder till Gud och till medmänniskan. Hon känner sig i ständig skuld utan någon annan utväg än just Gud själv. Och det är just Gud, som enligt kristen lära, köper människan fri från hennes obetalda skulder. Och i och med att syndaren inser till sist Guds godhet som hon, i sin tur, också kan känna sig fri att erkänna det goda som finns inom sig själv och andra. Det är i detta ljus som evangeliernas utsagor läses i kristen tradition. Egentligen kräver inte Jesus en föregående syndabekännelse som villkor för förlåtelse. Nåden föregår även vår syndamedvetenhet vilket Johannesevangeliet tydligt visar i berättelsen om äktenskapsbryterskan. Jesus förlåter henne utan att hon uppvisar tecken på bot eller ånger. Men ur ett psykologiskt perspektiv är syndabekännelsen ändå viktig som ett led i uppgörelseprocessen. Det är först när konfidenten lägger åt sidan alla illusioner om sin egen förträfflighet, när han inte längre är upptagen med att framstå som oskyldig, som han eller hon äntligen är redo att gå in i en ny andlig/moralisk dimension. Det är då omvändelsen kan äga rum.
Att människan öppnar sig för denna dimension i tillvaron innebär inte att hon blir räddad från sig själv. Nåden förintar inte naturen utan upphöjer den vilket innebär att hon inte blir kvitt sin fallenhet för synd men ändå kan leva i samklang med sig själv, andra och Gud. Hon är enligt Augustinus berömda ord ”simul justus et peccator” dvs. ”rättfärdig samtidig som syndare.”
Axel Carlberg OP

Illustration:
Syndafallet. Kalkmålning från Täby, Uppland
Upphovsman: Albertus pictor, 1480-tal.
Foto: Lennart Karlsson/Historiska museet

Tillbaka
© Ad Lucem