Nåt att bita i

Logo: Ad Lucem

Pärmbild 2/2012

Ad Lucem 2/2012

Innehåll:

Ledare / Victor
Självhjälp, själv och samhälle / Nora Hämäläinen
Tack för ”hjälpen” / Fredrika Biström
Cirkelns betydelse / Monika Pensar
Hur skall kristet motstånd se ut? / Ulf Särs
Patrik Hagman svarar / Patrik Hagman
Ateismen och tron är evigt förbundna / Leif Höckerstedt
Judaskyssen / Lisa Carlsson
Loke / Torbjörn Andersson
En alternativ livsstil - en helande miljö / Benita Nyman
Gudinnorna och jag / Eva Cristiansson
Hjälp mot självhjälp / Fredrika Biström
Svensk religionsundervisning i förändring / Niclas Mossberg


Låt(om) oss vara människor!

Victor Nylund, Chefredaktör

Självhjälp, eller självhjälpskulturen – som detta nummer av Ad Lucem har som tema – är ett något luddigt begrepp, sträcker sig åt olika håll, mot olika konnotationer. Kanske ser man framför sig en viss typ av modern självförbättringskultur (av den nyliberala typen, till exempel bästsäljaren ”Egoboost” av svenska bloggprofilen ”Blondinbella”), kanske en litteraturgenre (som ofta har egen hylla i bokhandeln), en industri, ett kommersiellt fält (läs: coaching-boomen, mindfullness-trenden etc.)… en rörelse i samtiden. Ja, vad berättar självhjälpskulturen om det finska/västerländska samhället anno 2012?

Ett kulturellt fenomen, eller en kulturell artefakt eller produkt, innehåller alltid två typer av information, dels det explicita – det som avses, det som sägs, visas, det som står att betrakta. Därutöver är en produkt eller ett kulturellt fenomen ett fönster mot dess upphovsmakare, dess utövare – det som sägs säger också något om den som säger. Nu syftar jag inte på biografiska läsningar av skönlitteratur, eller rätten att alltid fråga efter avsikten med ett konstverk (det kanske inte finns någon avsikt!). Men en kultur i större helheter betraktad säger någonting om dem som utövar den, om det samhälle som inhyser den. Och jag är bestämt övertygad om att det vi idag kallar självhjälpskulturen tecknar en bild av den moderna människans andliga status, om hennes behov, hennes längtan, och inte minst av hennes självbild.

Våra behov avspeglar de liv vi lever. Det är exempelvis logiskt att meditation och yoga blir populärt bland en stressad befolkning, eller att coaching växer i en yrkeskultur där många saknar positiva förebilder i det offentliga (de som uppmärksammas i medierna är antingen trista, korrupta eller i förfall) men samtidigt frågar efter multibegåvning och glödande personlighet. Självhjälpskulturen svarar alltså ofta mot reella behov. Vad som dock är intressant att undersöka och viktigt att uppmärksamma är hur dessa hjälpare formulerar sig kring de mänskliga behoven, vilken bild av människan som används när hon adresseras, vilka vi är i dessa hjälpares ögon, vilka vi blir.

Nora Hämäläinen citerar i sin utmärkta essä i detta nummer (s. 12) Iris Murdoch: ”Människan är en varelse som gör bilder av sig själv och sedan kommer att likna dessa bilder.” Ergo: människan är formbar, och hon förändras i växelverkan med kulturen. Att bedöma kulturen är alltså inte enbart att uppskatta vilka idéer som är i omlopp vid en viss given tidpunkt, det är att betrakta vilka vi är, vilka vi önskar att vi vore, vilka vi blir. Vårt sätt att uttrycka oss om det mänskliga formar det vi kallar det mänskliga; ordet blir kött.

Jag noterade i vintras att Svt:s mesta litteraturprogram ”Babel” i sin senaste säsong hade ”biblioterapi” som ett återkommande inslag i programmet – av läsarna insända brev besvarades med hjälp av skönlitteraturen, ångest avhjälptes, livsfrågor diskuterades, exempel lyftes ur klassiker, framfört med öm och tröstande stämma. På programmets hemsida heter det: ”Glöm coachernas självhjälpsböcker och tiostegsmetoder – lösningarna på livets dilemman finns i skönlitteraturen.” Med glimten i ögat på bästa populärkulturella teve-manér, förstås, men hur skämtsam denna gest från producenterna må vara, säger den något om vad konst och kultur associerar till, vad den kan riskera att förpassas till, i ett samhälle som enfaldigt skanderar nytta. Precis som människan själv i en marknadsekonomisk hegemoni gradvis upphör att sakna värde annat än som produktionsmedel och/eller konsument, i samma takt förlorar konsten sitt egenvärde, och tvingas därför bli nyttig, förvandla sig till exempelvis terapi eller underhållning.

Birgitta Trotzig skriver i ”Ett Landskap” (1977): ”Sådan en människas, eller en kulturkrets, konstupplevelse är, sådan är hennes verklighetsupplevelse. Man kan förneka betydelsen av detta sammanhang, man kan finna det vara ett möte mellan löjeväckande inkommensurabla storheter: men man kan inte tvinga det att upphöra att existera. Min reaktion inför konst är ett av kriterierna på vad mitt livsförhållande, min mänsklighet är – och det är ett av de oumbärliga. Blindhet mot konsten – bilden, sången, gestaltningen av det mänskligas livsförhållande – blir blindhet mot livet självt. Alla civilisationer har vetat det utom vår.”

Att konst kan fungera terapeutiskt är mer än sant, och att många mår bättre med hjälp av mindfullness-tekniker är bara att glädjas över. Det jag i denna ledare vill uttrycka en oro för är alltså inte det att vi går i terapi mer än någonsin (många behöver hjälp, hjälp finns att få, mångfaldigt, bra så) eller att konst kan skänka tröst – utan det att vi börjar uppfatta det mänskliga alltid i ljuset av dess nytta, det inre livet utgående ifrån dess instrumentella värde, eller mer exakt uttryckt: dess effekt. Och i förlängningen: dess marknadsvärde. Om vår kultur adresserar androider, kommer vi också så småningom att bli androider. Låtom oss vara människor!

I detta nummer: Eva Cristiansson ger oss en exkursion i gudinneskapande i Mama Jords verkstad i Spånga – ett fint exempel på hur man kan vinna kraft och gemenskap ur kreativt skapande. Monika Pensar gör en djupdykning i cirkelns betydelse och symboliska kraft genom tiderna och in i vår tid. Torbjörn Andersson berättar om trixtergestalten Loke i fornnordisk mytologi. Niclas Mossberg kastar en kritisk blick på omvandlingen av religionsundervisningen i Sverige. Och mycket, mycket mer. Nora Hämäläinen inleder med en genomgång av självhjälpslitteraturens historia och dess olika betydelser.

Välkommen till sommarens nummer av Ad Lucem!

© Ad Lucem